vill inte klaga
men allt är bara skit
alla lämnar mig
jag kan inte lita på nån längre

försöker göra saker
inte bara sitta hemma
men att åka in till stan själv
är hemskt
jag känner mig verkligen
helt ensam
alla människor bara går förbi en
jag finns inte
jag är bara en i mängden
men inte en del av dom

jag mår inte bra
och jag har problem
men ni som säger
att ni tycker om mig ändå
gör fan inte saken bättre
sen när ni bara börjar ignorera mig
och inte ens ger en förklaring
antar att ni inte orkar med mig längre
då hade ni inte behövt bry er från början

jag behöver verkligen ingen mer
som lovar hit och dit
och sen får mig sjunka ner
till botten igen
åh jag vill vara glad
men jag blir arg
det är som ett skydd
för att jag egentligen
är väldigt sårad
förlåt för att jag inte kan vara
den ni vill att jag ska vara

varje gång jag börjar bli lycklig
så händer det nått
känns som att jag inte får vara lycklig
att jag är menad att leva så här
ensam och patetisk

jag älskar dig
två har sagt det till mig
som inte är vänner eller familj
den ena var dum i huvudet, tycker jag
han kunde knappast älska mig efter en så kort tid
den andra känner mig ganska bra
med tanke på att vi känt varandra i flera år
men inte träffats så mycket
och där är problemet
om man ska lära känna någon på riktigt
måste man umgås med den
så hur kan han då älska mig
när han egentligen inte vet hur jag är
i verkligheten

visst jag har väldigt svårt för att tro på
att någon kan älska mig
jag är ju bara dålig på allt enligt mig själv
jag tror på att man måste lära älska sig själv
innan man kan älska någon annan
eller i alla fall för att göra någon lycklig
ingen mår bra av att vara med någon
som begränsar sig själv
eller klagar på hur man ser ut
till exempel kan man kanske inte
duscha tillsammans med någon
klä av sig när någon tittar på
låta någon titta på en överhuvudtaget
för att man inte trivs med sin kropp

men ingen är perfekt
och vem förväntar sig egentligen något
när den man älskar klär av sig
då bryr man sig inte om hur den ser ut
utan man älskar den oavsett
och ser bara allt det vackra
som man älskar hos den personen
man vill vara med den och ingen annan
det är äkta

visst såklart att man i början dras till olika utseenden
men i slutändan så har det ingen betydelse
för man har kommit in under huden
och lärt känna ens själ
och det är först då man kan säga
jag älskar dig
och verkligen mena det

dom tre orden kan betyda olika saker
om man säger det tidigt
då tycker inte jag att man tar orden på allvar
eller vet vad som menas med att säga det
för om man är kär då älskar man inte
då är man på väg eller bara attraherad

kunde inte sova inatt
upp 5 för att åka till jobbet
orkar inte bry mig
ser helt förstörd ut
svullnade söndergråtna ögon
osminkad och på dåligt humör
skulle stannat hemma
men vet vad följderna blir
tröstar mig med tanken
bara två dagar kvar sen lov

det första jag får höra efter godmorgon
"trött du ser ut"
börjar nästan gråta men lyckas hålla det inne
försöker koncentrera mig på vad jag ska göra
klarar mig genom dagen ganska bra
skär mig i fingret
när jag slarvigt snabbt
ska skära upp plasten på marsipanen
till spökena

jalle (vet inte hur det stavas)
försöker få mig glad
när jag bara vill va ifred
ger mig en kaka
och säger att jag ler fint
när jag snällt tar emot den
jag ler fan as fult
tänker jag för mig själv och tittar ner

fortsätter med spökena
vilket jag brukar tycka är kul
men idag är inget kul
längtar bara hem
slutar med att jag får gå lite tidigare
"du kan få gå hem nu du ser så trött ut"
bussresan hem går bra
träffar ingen jag känner

duschar
fönar och plattar håret
sminkar mig
och försöker hitta kläder
men inget ser bra ut
jag ser inte bra ut

jag ska sluta använda smink
bara ha på speciella tillfällen
heh önska mig lycka till
kommer nog dö lite i början
för jag känner mig verkligen
naket ful utan

men jag måste börja acceptera
att det är så jag ser ut
och man brukar ju inte
säga till någon att den är ful
då håller man oftast tyst
och ingen bryr sig egentligen
i alla fall inte dom
som verkligen gillar mig
för den jag är
och inte hur jag ser ut

men visst
jag håller med om
att jag inte ser speciellt bra ut
fast det är väldigt få
som gör utan smink faktiskt
och de få som gör det
är jag så avundsjuk på
allvarligt det finns inget
jag hellre vill ha än fin hy
sån där perfekt fel fri
ändå känns det som att
alla utom jag
ser bra ut

you found a way to keep it inside
to a point where you can't feel a thing
and silence suits us fine

Kent - Protection

förlåt för att jag är så tyst och känslig
känns som att jag inte kan
umgås med andra
utan att få dom att känna att nåt är fel
när det inte är deras fel

jag tänker för mycket på allt
måste sluta tänka
att jag måste se perfekt ut hela tiden
får panik när någon tittar på mig
bara för att jag inbillar mig
att dom granskar mig och letar fel
när det känns som
att hela jag är ett stort fel

när någon frågar mig saker
vet jag inte vad jag ska svara
börjar tänka så mycket på
vad jag borde säga vad som låter bäst
slutar med att jag inte säger nått
och får ångest över
att jag inte svara
och då kan jag börja gråta för nått
som egentligen bara va en fråga

tänker hela tiden
att allt jag gör är fel
eller att jag kunde gjort det
på ett bättre sätt
överanalyserar allt och ältar saker
känns som att alla får anstränga sig
bara för att få mig glad

jag uppskattar verkligen att ni försöker
men jag måste sluta vara så här
bara släppa allt
och sluta begränsa mig själv
måste börja våga leva livet fullt ut
acceptera hur jag ser ut
och att jag är bra som jag är

men hur fan ska det gå till?

jag orkar inte kämpa mer
redan gett upp