kan inte tänka mig andetag
utan smärta
utan kampen mot mig själv
för att inte bara sluta
vad är överlevnads instinkten i
att bara vilja ge upp
åren går
men jag får
inte ljusare tankar
inte ljusare dagar
inte mer vett än förr

ger mig själv
till någon
vem som helst
men klarar inte av
att stanna längre
än några dygn
vill stanna upp
sluta såra genom att gå
men är fast i det mönster
som dödade det som var mig
kan inte klandra dig
du kanske var som du
gjort mig

passade aldrig in i din form
men smälte ner mig själv för
att formas om
vad har jag gjort
vad har jag inte gjort
för dig
varför dög jag aldrig
ens när jag blivit den du ville ha
och varför duger inte ens den
jag vill ha
åt mig?

kan inte svara
kan inte tänka 
men jag kan gå
från det som plågar
kan gå från alla frågor
och från alla svar

ingenting som jag har
förblir mitt
särskilt länge

jag föreslår att vi ska vänta med att ses tills på söndag
då vi har varit tillsammans i nio månader
för att vi ska hinna sakna varandra riktigt mycket
så att den dagen vi träffas blir speciell
inte ett enda jag saknar dig fick jag under tiden

jag lägger upp en bild på bilddagboken på oss
som symboliserar våran nio månaders dag
du kommenterar inte bilden

det blir äntligen söndag och jag får ett sms
du skriver: skulle vi träffas idag?
jag svarar: ja om du vill
du skriver: okej
jag svarar: vadå okej?
det slutar med att vi inte ses för att du inte orkar

jag önskar att du hade förstått vad jag ville
vad jag saknade i vårat förhållande
det var dom små sakerna
det som förgyller ens dag
som att få ett godnatt
och jag älskar dig
innan man sover
eller bara ett
jag saknar dig
vilken tid som helst

du försökte inte göra mig glad
när jag var ledsen blev du rädd
du hade bara behövt hålla om mig
säga att du alltid finns där
och visa att du bryr dig

jag orkade inte höra mig själv
gnälla på dig längre
så jag gjorde slut