kan inte tänka mig andetag
utan smärta
utan kampen mot mig själv
för att inte bara sluta
vad är överlevnads instinkten i
att bara vilja ge upp
åren går
men jag får
inte ljusare tankar
inte ljusare dagar
inte mer vett än förr

ger mig själv
till någon
vem som helst
men klarar inte av
att stanna längre
än några dygn
vill stanna upp
sluta såra genom att gå
men är fast i det mönster
som dödade det som var mig
kan inte klandra dig
du kanske var som du
gjort mig

passade aldrig in i din form
men smälte ner mig själv för
att formas om
vad har jag gjort
vad har jag inte gjort
för dig
varför dög jag aldrig
ens när jag blivit den du ville ha
och varför duger inte ens den
jag vill ha
åt mig?

kan inte svara
kan inte tänka 
men jag kan gå
från det som plågar
kan gå från alla frågor
och från alla svar

ingenting som jag har
förblir mitt
särskilt länge