vill inte klaga
men allt är bara skit
alla lämnar mig
jag kan inte lita på nån längre

försöker göra saker
inte bara sitta hemma
men att åka in till stan själv
är hemskt
jag känner mig verkligen
helt ensam
alla människor bara går förbi en
jag finns inte
jag är bara en i mängden
men inte en del av dom

jag mår inte bra
och jag har problem
men ni som säger
att ni tycker om mig ändå
gör fan inte saken bättre
sen när ni bara börjar ignorera mig
och inte ens ger en förklaring
antar att ni inte orkar med mig längre
då hade ni inte behövt bry er från början

jag behöver verkligen ingen mer
som lovar hit och dit
och sen får mig sjunka ner
till botten igen
åh jag vill vara glad
men jag blir arg
det är som ett skydd
för att jag egentligen
är väldigt sårad
förlåt för att jag inte kan vara
den ni vill att jag ska vara

varje gång jag börjar bli lycklig
så händer det nått
känns som att jag inte får vara lycklig
att jag är menad att leva så här
ensam och patetisk